Jag är inte en terrorist.

Jag har som sagt ljugit en hel del. När jag gick mitt andra år på gymnasiet så sa jag till några i min klass att jag hade blivit kontaktad av säpo efter att ha startat en kommunistisk organisation som hette vänsterns vänner. Jag berättade om hur de hade ringt mig och sagt att jag skulle lägga ned min terroristverksamhet. Jag tror inte ens att jag vid den här tiden visste vad säpo stod för men jag antog att ett samtal från dem skulle göra mig mer intressant i mina klasskamraters ögon.
Förlåt, jag är ingen terrorist.

Jag borde förstått att musikklassen skulle vara full av nördar.

Första skoldagen i högstadiet, nervös, rädd och full av förväntningar. I klassrummet sitter det en kille med en kortärmad orange skjorta som han har knäppt hela vägen upp till halsen. Han fulländar sin look med gröna byxor och strumpor i två olika färger. Han har bebiskinder och svart krulligt hår och presenterar sig för klassen med att han heter hannes och att han är trettiofem procent engelsk. Min första tanke var att den här killen kommer åka på stryk och jag kommer säkert att vara en av dem som slår honom.
Förlåt hannes, hur jag kom över mitt hat kan jag inte komma ihåg men jag är i alla fall glad att vi nu är vänner.

Cykelstöld.

Jag har stulit en del cyklar i mina dagar för att ta mig från A till B då det råder brist på andra transportmöjligheter. Jag har aldrig stulit en fin cykel utan jag har bara pinpointat de cyklar som ser ut att hamna på skroten när som helst. Jag stal en gång en cykel som stod parkerad i en skogsdunge vid universitetet efter att en transportkris hade ägt rum och cyklade ut till Täby. Krisen bestod i att när jag stod och väntade på roslagståget vid östra station så dök en av mina högstadielärare upp. Hon var i trettioårsåldern, nyutbildad och full av entusiasm. Jag är inte speciellt socialt kompetent och visste knappt vad jag skulle svara när hon sa hej och typiskt nog så skulle hon med samma tåg som jag. Jag fick ångest av bara tanken på att försöka prata med henne hela tågresan och såg ingen annan utväg än att säga att jag var på väg in mot stan och gå därifrån. Nästa tåg gick så klart inte förens en timme senare och jag blev tvungen att stjäla en cykel och cykla hem istället för att behöva sitta och hitta på saker att prata om med min lärare. Förlåt Susanne, jag är fortfarande dålig på kallprat.

Det här med konsten.

När man nu befinner sig i en konstant ström av erkännande och förlåtelse som uppbådar sig, utan någon förnimmelse av ljus i slutet av tunneln, så inser jag nu att jag saknar mina tonår så att det svider.
Jag vet att som konstnär så är sentimentalitet och nostalgi något man uppmanas att undvika bäst man kan när man skapar, för att inte uteslutas från konstvärlden och tvingas måla terrakottakrukor som konsthantverkare resten av sitt liv och så vidare, men jag saknar det jaget jag var när jag var sexton.
Förlåt mig konsten, du kommer alltid vara sentimental.

Gud kanske ville säga mig något.

Utanför viggbyholmsskolan i Täby stod det en stor lastpall med kartonger invirade i plast. Jag stirrade mig blind på denna lastpall i två veckor och började fantisera om att den innehöll en skatt. Sent en natt i skydd av mörkret, smög jag mig fram till lastpallen, full av rädsla och adrenalin slet jag upp en av lådorna, roffade åt mig så mycket jag bara kunde och sprang för mitt liv. När lugnet infann sig kunde jag för första gången skåda denna skatt. En hel hög med matematikböcker. Lyckat.
Förlåt mig, det var onödigt gjort.

Söder är ju också fullt av borgare.

Kommunist, revolutionär och jävligt arg. Alla med pengar skulle döden dö när röd flagg vajade över stadshuset. Jag tycker fortfarande att många människor är idioter, kom igen jag bor ju i vasastan. Här puttar de flesta en barnvagn framför sig medan hela ansiktet fullkomligt lyser av borglighet.
Förut sa jag alltid vad jag tyckte, numera knyter jag näven i byxfickan. Jag önskar att jag hade inspelningar över allt som flög ur mig när jag var sexton. Då skulle jag lättare kunna plocka upp tråden på mina tidigare tankebanor och göra dem ännu bättre. Vissa tankar och ord kanske jag borde lämna liggandes. Jag sa en gång, med total fokus i blicken, att min mamma och pappa är de första som ryker när revolutionen kommer, dem är ju moderater.
Förlåt mig mamma och pappa, jag röstar fortfarande rött.

Mytomanen inom mig slumrar sen ett tag tillbaka.

För att bli bra på att ljuga krävs att man har ett bra minne och att ens fantasi tillåter en att tänka snabbt och stort. Även de bästa lögnerna blir dock avslöjade ibland men då kan man alltid förneka att man sagt något överhuvudtaget, man kan också säga till personen som avslöjar lögnen att han eller hon har drömt allt ihop. Det sistnämnda är ett knep jag fått av pappa. Ofta när jag berättar för honom om minnesbilder från min barndom så säger att han att det där måste jag ha drömt, åttio procent av min barndom är således bara drömmar och inget som har ägt rum på riktigt.
Ända sedan lågstadiet har jag övat på att ljuga och jag nådde min topp på gymnasiet för att sedan försöka klara mig utan lögnerna. jag ljuger då och då men har som policy att jag inte ska ljuga om onödiga saker. Jag behöver inte längre säga till människor att jag har sovit ute på gatan med hemlösa, vilket jag sa under min gymnasietid för att visa att jag förstår mig på livets hårda skola och inte behöver bry mig om triviala saker som betyg till exempel.

Första lögnen som jag länge tryckte väldigt hårt på var att jag skulle vara född i Norge. Mormor är född i Norge. Inte jag. Jag är född på Danderyds sjukhus.
Så till alla er som tror att jag är mer exotisk än vad jag faktiskt är, förlåt mig.