Det här med konsten.

När man nu befinner sig i en konstant ström av erkännande och förlåtelse som uppbådar sig, utan någon förnimmelse av ljus i slutet av tunneln, så inser jag nu att jag saknar mina tonår så att det svider.
Jag vet att som konstnär så är sentimentalitet och nostalgi något man uppmanas att undvika bäst man kan när man skapar, för att inte uteslutas från konstvärlden och tvingas måla terrakottakrukor som konsthantverkare resten av sitt liv och så vidare, men jag saknar det jaget jag var när jag var sexton.
Förlåt mig konsten, du kommer alltid vara sentimental.