I mellanstadiet på vår skola så hade varje lärare sitt kontor i klassrummet. Läraren som hade sitt kontor i mitt klassrum var även skolans mattelärare, för övrigt den läskigaste kvinnan jag någonsin haft oturen att lära känna.
Matte har aldrig varit min starka sida så jag låg konstant efter alla i klassen, lathet kan redan då varit en faktor.
Var tredje vecka skulle man lämna in ett diagnosprov för att visa att man hade lärt sig det senaste kapitlet så man därefter kunde börja på nästa. Jag försökte skriva proven utan att läsa mig igenom varje kapitel och fick således restuppgifter var tredje vecka som jag inte hade för avsikt att träla mig igenom. Jag var tvungen att hitta en permanent lösning på detta "rest problem".
En eftermiddag hade jag till slut turen att få vara själv i klassrummet när lärarna hade kafferast och eleverna hade mellis. Jag rotade igenom lärarens bokhylla och hittade bland alla pärmar min nemesis, diagnosprovspärmen. Jag tittade igenom den och listade ut hur det fungerade för att markera om en elev hade fått godkänt eller ej.
Jag letade fram pärmen varje gång vi hade haft inlämning och kryssade i att jag hade fått godkänt och behövde under resten av min mellanstadietid aldrig mer göra ett diagnosprov.
Idag kan jag knappt skilja ett plustecken från ett minustecken så min skuld kanske redan är reglerad och jag borde kanske be mig själv om förlåtelse men jag vill ändå vända mig till min mattelärare.
Förlåt Marie, jag fuskade mig igenom din läroplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar