På en tipspromenad när jag gick i ettan så blev jag så upprymd av själva tävlingsmoment att jag gav fingret till två tjejer i ekipaget bakom mig och min klasskamrat. I samma stund som jag knöt näven och vek upp långfingret fick jag panik och tänkte att nu blir fröken arg och ringer mamma.
Som tur var så hade jag vantar på mig så förhoppningsvis så behövde dessa flickor inte bevittna min obscena gest.
Fast jag idag är tjugofyra år gammal, så väcker tävlandet fortfarande lusten i mig att ge min opponent fingret. Tipspromenaden i ettan är det enda som håller mig tillbaka.
Förlåt mig, om ni såg fingret det vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar